Jag är tjugosju år, snart tjugoåtta. De flesta i min ålder har sitt "shit together" i form av stadigt jobb, familj och hus. När jag är i Åbo så känns mitt liv jätte bra. Jag är i slutskede av mina studier, bor i en fin lägenhet, min cv har två sidor med arbetserfarenhet, fina människor omkring mig och ja, jag trivs i mitt liv just nu. Känner ingen stress över någonting liksom - och ingen ifrågasätter hur jag lever mitt liv, iaf int högt.

Jag har spenderat några dagar i min hemstad nu. Alltid lika trevligt att komma hem. Man behöver inte gå länge på stan tills man träffar vänner & bekanta. Utbyter några artiga ord och berättar om hur man har det. 90 % av de träffarna är påriktigt hur kul som helst. Att få veta om folks liv utanför sociala medier och faktist "catcha up". 

Däremot kan 10% av dessa konversationer göra att jag får känslan av att jag lever mitt liv fel. Jag är en bakvänd vuxen. Bara för att jag har provat mig fram, är ogift, barnfri, har utbilda mig lite sent och rest lite omkring. 

Men vet ni NU, nu när jag snart är färdig socionom, trivs med var jag är, vem jag är och skall skaffa mig ett "riktigt" jobb här i lilla Finland, så då börjar jag tydligen komma ifatt alla andra "sidu, du växte också upp". 

Så om jag hade valt att flytta lite utomlands igen och kanske inleda en ny karriär - skulle jag stanna upp i utvecklingen igen? Varför verkar det finnas ett rätt sätt att vara vuxen på? Vem har skrivit dessa regler? 

Är det samma person som har skrivit boken om hur man sluta festa vid trettio, att kvinnor skall ha kort hår efter femtio, att man inte kan vara singel och lycklig, hundar inte är "barn" och att biologiska klockan tickar slut efter 25..?

Varför måste man växa upp så tidigt? Man har hela livet på sig och man utvecklas hela tiden. Livet tar inte slut vid trettio tro det eller ej!

Var och en har ju sitt eget sätt att leva och jag tycker inte att det finns rätt eller fel. Så länge man mår bra så är det skit samma! 

YOU DO YOU - and I salute you.