ålderskris och framtidsplaner

06.02.2018 kl. 17:41

dagens soundtrack: pink - beautiful trauma 


Jag är betydligt närmare trettio än tjugofem. Efter nyåret fick jag en semi-chock när jag insåg att jag kan säga att jag fyller trettio nästa år. Inte i år, men i nästa år! Inte på ett ålderkrisigt sätt - blev bara lite ställd. Jag har inte haft någon ålderskris - men jag inser nu som då att jag blivit äldre.

En sån situation var när jag blev tjugofem och satt första dagen i skolan bland alla nitton åringar fresh out of high school som aldrig bott en dag hemifrån medans jag var på min sjätte lägenhet. En annan gång var när jag började jobba på båten som lekledare vid tjugosju, och mina kollegor var sju år yngre. En tredje gång var när en bekants mamma yttrade att det äntligen blev en vuxen av mig också, för att jag stannar i en stad tillräcklig länge för att jobba, som tjugoåttaåring.Vid de situationerna blir jag ofta och funderar på mina val i livet.

Är jag sent utvecklad? Borde jag egentligen ha stor familj med villa, vovve, vagn och volvo? Men de går oftast över efter en stund när jag inser att åldern endast är en siffra och jag är verkligen inte är mogen för min ålder. Vilket inte stör mig det minsta! Sen hjälper det att ha en tre år yngre karl som har lika låg lust till vuxenlivet som jag. #winwin

Men hur vet man hur en viss ålder skall vara? Vem bestämmer det?

Min mamma blev morsa för andra gången när hon var i min ålder. Min styvfar fokuserade på karriären och levde själv tills förtiosnåret. Många av mina barndomskompisar väljer att bygga på sitt liv och intressen före de vill skaffa familj. Några av mina yngre kompisar planerar redan bröllop och barn. Ett par kompisar överväger att åka utomlands och bo för en tid. En är ett år yngre och en är ett år äldre än mig.

Det bästa med detta är det är allas egna val. Det underligaste är att det alltid finns höjande ögonbryn och onödiga åsikter. 

Här är jag nu: tjugoåtta år. Har aldrig varit lyckligare. Är i början av min nya karriär, mitt största ansvar är mig själv och att vattna mina växter. Jag lever för att göra roliga saker och göra som jag behagar. Mitt största problem i livet är hur jag ska spendera min överloppstid efter jobbet. 

Jag har absolut inga konkreta framtidsplaner förutom att jag nu vill jobba, bo i ett fint hem, ha fina kläder, dricka vin på helgen, upptäcka livet som jag vill, ha krapula varje söndag och leva det med folk jag älskar. Behöver man ha mera, fast man snart fyller trettio? Jag har iaf ett bostadssparkonto. Det, om något, är någonting!

Är inte redo för att ha ansvar över någon annan än mig själv och är väl medveten om det. Så varför ha bråttom? För att det hör till? Nope. 

Så ålderkris - schmålderkris. 

Jag har hört att livet egentligen börjar först vid trettio. För då lär man ha sitt liv någolunda på koll. Så välkomnar det med öppna armar - för det lär ju bara bli bättre! Tills dess så fortsätter jag leva som jag vill. För att jag kan, that's why.

 

Detta var: confessions from a young immature soul!

CHEERZ. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

sofia
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 7 med bokstäver:

 

Hello!

 

 

Namn: Sofia Johansson

Ålder:  Tjugonio jordsnurr

Ort: Åbo

Blogg: Här kan ni läsa om allt och ingenting, men oftast någonting!

Är: Glad, mästare på överanalysering, plantlady, snäll, tankspridd, lite humoristisk, semi musikalisk, lång, full av kärlek och ost

 

 INSTAGRAM

FIAUSTER

 

Kontakta mig:

Johanssonsofia0@gmail.com

 


 

 

 

 

Senaste kommentarer