Är det bara jag som känner mig pressad att vara lycklig, jämnt? Dagens melodi lyder att tänka positivt, se allt från den ljusa sidan och att schasa bort dåligt humör. Allt ska vara så trevligt och jävligt kiva hela tiden. Om det inte är så, är man antingen deprimerad och mår dåligt eller bara är en otrevlig människa.

Men vem är det som pressar på denna sk. lycka? Vem har bestämt att det är lyckan som är målet och den ska kännas och vara konstant?

Ibland kan jag bli orolig om jag inte är hundra procent glad hela tiden. Då börjar jag ifrågasätta allting i mitt liv. Är jag inte nöjd med mitt jobb? Är det något med mitt förhållande? Min hälsa? Mitt liv? Vad är det som är fel just nu?

Ofta är det inget mer speciellt än sömnbrist eller hunger som är boven. Men hjärnan hinner vandra några mil innan man ätit och inser att - haha, där var det. 

För - vem fan är lycklig hela dagen? Vem får inte på nervena ibland och i den stunden inte känner sig sådär jätte hejsan? 

Inte stiger jag upp på morgonen för att koka kaffe, spiller kaffeporo på golvet, slår tån i soffkanten, svär en stund och tänker - men jag är så lycklig så det gör inget. Eller om någon går långsamt framför en på trottoaren eller om någons barn skriker i flyget. Nej. Men jag låter inte den dåliga stunden påverka hela den dagen. 

Jag tror att man mår bäst av att tillåta sig själv ha lite sämre humör och vara lite irriterad ibland. Man behöver inte vara glad om man känner sig utmattad på en fredag kväll efter en jobbig vecka. Man får sura en stund utan att bli dömd till surkärring. 

För om man strävar efter att vara lycklig och glad hela jävla tiden - kommer det någongång att slå tillbaka och där står man oförberedd utan nån som helst vetskap om hur man ska hantera det. Balans!

I'm happy every day, men inte all day, every day. 

Jag är nöjd i mitt liv. Jag må bra, har det bra, min pojkvän gör mig så glad och jag har ett bra jobb. Men nog har jag stunder som jag tvekar på mig själv, blir irriterad på folk, är ful, jobbar lite hårdare och känslor känns starkare - men det gör väl inte mitt liv mindre bra och lyckligt, utan bara vanligt och mänskligt? Eller? 

Asking for a friend, that is me.