Started from the bottom now I'm here

26.05.2019 kl. 18:20

Från att jag har vuxit upp som en blyg småstadsflicka med ingen som helst förmåga att stå upp för mig själv eller ha en egen vilja - till att skriva en personlig blogg & frivilligt stå framför en publik och dra en show är ett mirakel. Inte kanske livets mirakel, men ändå mitt egna lilla mirakel. 

Vi hade vårfest på dagis förra onsdagen, där jag och en kollega var värdar för Allsång på Skolgatan. Det var en så lyckad kväll på alla sätt och vis. En förälder kom nästa morgon och tacka för festen, och att hon ser att jag verkligen är på "oikealla alueella". Det var den bästa komplimangen jag kunde få. Jag älskar mitt jobb med barnen och jag känner att jag är bra på det, men jag tycker lika mycket om att uppträda och att underhålla människor och att få dem att skratta. 

Jag är lite som tingeling. Om jag inte får uppmärksamhet så dör jag. Har ett hälsosamt bekräftelsebehov hehe. Jag menar annars skulle jag inte skriva blogg, dra skämt eller instagramma. Skulle inte ha valt att jobba som underhållare på hotell eller som lekledare på båt. Om inte Erik märker mig åtminståne en gång i timmen så kräver jag det. MEN det har inte alltid varit så...

*intensiv filmmusik - dadadaaaam*

Jag var den blyga. I dagis och i grundskolan följde jag mest med strömmen och gjorde det som alla andra gjorde, för det var lättast så. Jag hade inget självförtroende över huvudtaget och ingen egen förmåga att välja vad jag ville göra. Jag hade egna önskemål, men kunde inte ta steget till att göra det om ingen annan tyckte det var en bra idé. Jag brydde mig för mycket om vad andra tänkte. Påverkades av alla andra. Ibland önskar jag att det skulle varit lite annorlunda och att jag fattat tidigare att jag var nog. 

Det tog tills jag var 24 före jag visste vad jag ville göra, och det krävdes att jag flög ensam iväg till en spansk ö för att hitta mig själv. Efter det har jag vågat resa ensam många gånger. Stå på många scener. Varit toastmaster. Starta en blogg. Säga mina åsikter. Vara mig själv. Lita på mig själv. Flytta till Åbo. Studera. 

Visst får jag vanliga slängar av osäkerhet, tvivel, illamående i nya situationer, frågar råd av andra före jag gör ett beslut och har ofta känslan att sluta när det känns svårt - men jag litar ändå alltid på mig själv och är inte lika blyg att föra fram vad jag tycker. Jag tar mer plats. Jag vågar. 

Started from the bottom, now I'm here. 


Här är fyra viktiga saker jag lärt mig och vill ge vidare:

1. Ibland måste man gå sin egen väg för att hitta sig själv. 

2. Det är inget fel på att vara mesig & känslig - man lever längre om man är lite försiktig. MEN att gömma sig för allt nytt, skrämmande och farligt - och lita på att andra sköter om en hela tiden, gör en bara mer oförberedd för det ljuva och svåra lifvet.

3. Det är absolut inget fel att vara BLYG. En blyg person behöver bara mer tid och lite hjälp med att komma fram. Lyft upp dem mer iställe för att trycka ner. 

4. Det behövs ändå människor av varje sort. You do you. Om det inte duger, byt sällskap. 

 

Så kom ihåg nu allihop - speciellt alla blyga, osäkra och känsliga individer: 

Du är precis så som Du ska vara - och låt ingen påstå något annat.

 

Hälsningar: Långa, mesiga, roliga, känsliga, fjantiga och tuffa Sofia. And if I don't get attention I will die. 

 

Who are you?

 

CHEERZ

 

Ps. Finland spelar för guld ikväll. Nu ska alla tänka vitt och blått så vi slår Kanada i hockey VM! 

GO GO GOOOOO!!

 

 

 

Sofia
Kommentarer (2)
Skriv siffran 4 med bokstäver:
Du var den mest charmiga,söta,glada lilla unge när du var liten och jag älska att vara tillsammans med dig. Visserligen är du samma sak som vuxen
Marika26.05.19 kl. 20:50
Tack kära Marika <3
27.05.19 20:51
Som om jag skrivit det själv. Alltid varit den tysta, blyga osynliga flickan. Vi var ett gäng på 4 tjejer. Men ärligt talat var det nog 3 +jag. Passade aldrig in. Vågade aldrig ta plats. Aldrig att jag under varken lågstadiet eller högstadiet skulle ha sagt en åsikt gällande ngt.. om inte någon annan öppnade munnen först och råkade ha samma åsikt som mig. Då kanske jag sku ha våga säga ngt försiktigt. Först efter 2å, 24 och nu verkligen efter 26 år började jag hitta mitt riktiga jag och mig själv. Fattade aldrig att det skulle ta så länge.

Fått skinn på näsan. Tro på mig själv. Slutat bry mig om vad andra tycker. Lever mitt liv, på mitt sätt. Nöjd så.
Marika27.05.19 kl. 20:49

 

Hello!

 

 

Namn: Sofia Johansson

Ålder:  Tjugonio jordsnurr

Ort: Åbo

Blogg: Här kan ni läsa om allt och ingenting, men oftast någonting!

Är: Glad, mästare på överanalysering, plantlady, snäll, tankspridd, lite humoristisk, semi musikalisk, lång, full av kärlek och ost

 

 INSTAGRAM

FIAUSTER

 

Kontakta mig:

Johanssonsofia0@gmail.com